15-minutersstaden – en mur mellan människor eller en plats att höra till?
Stadsplanerare har länge pratat om konceptet 15‑minutersstaden. Det är en vision att arbete och alla väsentliga servicetjänster ska finnas inom en kvarts cykel- eller gångavstånd från hemmet. Kritiska röster har dock höjts om konceptet – man menar att en sådan idé spär på segregationen och gör att man snarare bygger murar mellan människor. Men behöver det egentligen vara så svart eller vitt?
I mars släppte Stockholms Handelskammare en rapport om 15‑minutersstaden, begreppet som myntades av den franska professorn Carlos Moreno. Idén går ut på att de allra viktigaste funktionerna i en stad ska kunna nås inom 15 minuter, via en promenad eller en cykeltur. I en välmående stad ska kontor, sjukvård, handel, service, utbildning och underhållning, men också parker och grönska, finnas nära bostaden.
Många av dagens storstäder är byggda långt innan biltrafiken såg dagens ljus. En tid då det var mer naturligt att både leva och verka lokalt då möjligheten till förflyttning var mer begränsad. Idag är bilarna en betydande del av stadsbilden, och vägarna har blivit allt bredare. Det här tröttnade Anne Hidalgo, borgmästare i Paris på, och valde att prata om 15‑minutersstaden i sin valkampanj 2020 – något som gav henne framgång bland väljarna.
Skapa bättre rytm i staden
För att lyckas förvandla Paris till en 15-minutersstad har Anne Hidalgo pekat på vikten av att människor ska kunna röra sig fritt på gatorna, utan bilen. Hon menar att det är en förutsättning för att skapa en bättre rytm och rörelse. Under sin tid som borgmästare har hon redan varit med och förvandlat trafiktunga passager till torg med liv, grönområden och rörelse i fokus. Runt Place de la République susar inte längre lika många bilar som tidigare. Långa och lättillgängliga cykelbanor har byggts längs Seine.
Satsningen har inte enbart omfamnats och kritikerna är inte heller sena med att ifrågasätta konceptet. I en artikel i Financial Times menar Anne Hidalgo att oppositionen tror att människor lämnar den franska huvudstaden i protest mot att man inte längre får köra bil i innerstaden. Hennes starka övertygelse är att detta snarare beror på skenande bostadspriser. För att Paris ska kunna vara en tillgänglig stad för alla krävs “social housing”, subventionerade bostäder, enligt Anna Hidalgo. I hennes Paris ska människor både kunna leva och verka. Målet under hennes tid som borgmästare är att öka andelen social housing-lösningar, från 26 till 40 procent. Ett ambitiöst mål för en storstad som Paris.
Illustration av 15-minutersstaden. Konstnär: Micaël
En mur mellan människor
Enligt en ny rapport från Stockholms Handelskammare har 84 procent av de boende i Stockholmsregionen idag tillgång till alla sina dagliga behov inom en kvarts promenad eller kort cykeltur. Bryter vi ut statistiken och tittar på Stockholms kommun så ökar dessa siffror till 96 procent. Trots att det går snabbt att röra sig mellan olika delar i staden, menar kritiker att 15‑minutersstaden befäster och ökar segregationen. Att den bidrar till att bygga murar mellan människor. Men att vilja leva och verka lokalt är egentligen ingen ny idé som fötts med det här konceptet. Redan på 1950‑talet utvecklades ABC-områden som exempelvis Vällingby Centrum, som redan då hade fokus på att livet skulle vara enkelt och lokalt.
Helena Ågren arbetar som stadsutvecklare på Alecta Fastigheter och menar att konceptet har stora fördelar men pekar också på komplexiteten och de många aspekterna att väga samman för att skapa en bra stad.
– Den digitala transformationen som pågår har påverkat hur människor vill leva sina liv, även vårt fokus på hållbar omställning. Men också kopplingen till hälsa och välbefinnande. Det aktualiserar vissa frågor, såsom det hyperlokala och får kanske därmed en naturlig inverkan på hur vi planerar våra städer. Att skapa goda förutsättningar för människor att mötas är kanske ännu viktigare nu än förut. Det handlar om att utveckla platser för interaktion och möten, säger Helena.
Hon menar fortsatt att det är viktigt att värdera hur vi tolkar och använder begrepp som exempelvis 15-minutersstaden. Är det ett koncept att inspireras av eller ett ideal som ska följas till punkt och pricka?
– När vi utvecklar städer och platser måste vi utgå från människan. Många gånger kanske man tror att man måste välja det ena eller andra, men allt är inte så svart eller vitt, säger hon.
Hon menar att det handlar om att anpassa konceptet efter förutsättningar och behov.
– Konceptet ger människor rådighet över sin tid. Det leder till en enklare vardag, enklare val och ett enklare liv. 15-minutersstaden möjliggör en mer balanserad och hållbar livsstil, vilket är avgörande för de trender vi ser i samhället idag, säger Helena.
En plats att höra till
Enligt rapporten från Stockholms Handelskammare består vår huvudstad av en rad olika 15-minutersstäder. Helena menar att vikten av naturliga kopplingar är avgörande för att länka samman stadens olika områden, kopplingar som bidrar till rörelse. All stadsplanering handlar om att skapa platser där människor vill vara och höra till.
– När vi utvecklat platser utgår vi alltid från dess själ med ambitionen att skapa en äkta och tydlig identitet. Platsen behöver innehålla både sådant som kan upplevas utan att behöva öppna plånboken, liksom ett näringsliv som förkroppsligar dess identitet, säger hon.
Parker, grönska och livet mellan husen laddar dessutom platser med ett rikt innehåll. Där forskningen pekar på vikten av grönska för att stimulera till rörelse och hälsa. Flöden som är av yttersta vikt för att också skapa en levande stad som hänger samman.
– Kan vi skapa platser som människor känner tillhörighet till, oavsett om de lever, bor eller bara verkar på platsen har vi kommit långt. Det är en viktig pusselbit i att utveckla mer inkluderande städer, menar Helena.
